Hedängresan 2011

Idag var jag till skolan. TV4 ville träffa två elever. Det kommer att sändas i morgon på de lokala morgonnyheterna 6:30-9:30…

Kolla in det!

Nu har jag suttit här, både länge och väl. Jag har funderat över ett bra och värdigt avslut på vår resa, hur jag ska formulera mig förståeligt och väl, hur ska jag sammanfatta detta på bästa sätt.. Men jag insåg att det är svårt att avsluta någonting som inte nått sitt slut. Vår resa ska inte avslutas, för att den alltid kommer att vara med oss. Den här fantastiska resan, som vi fick möjligheten att åka på, är inte slut. Den är evig.

I fredagskväll, samma dag som saltgruvan och dagen efter Auschwitz, insåg jag någonting som jag vill dela med mig av. Jag kom till insikt när jag upplevde en av de mäktigaste stunder jag vart med om.
Vi samlade ihop oss, klass 9c, för att prata ytterligare lite om resan dittills och vad vi upplevt i koncentrationslägren. Vi satt där hela klassen och insåg att det vi har kvar tillsammans nu, är dessa två månader fram till skolavslutningen. Skolavslutningen i nian.
Jag började gråta när jag talade om för mina vänner att för mig är dom de bästa av vänner. Fler och fler föll i tårar och tillslut satt vi där, hela klassen och grät, bad om förlåtelse till varandra, pratade minnen och kramades. Inte ett öga var torrt! Jag kan inte beskriva känslan av att få lätta på trycket på det viset, aldrig trodde jag om migsjälv att jag skulle tordas sitta i en ring, bland 24 andra människor och låta dem se på mig när jag är svag, när jag gråter. Jag trodde heller inte att alla skulle släppa till, jag menar, det ska rätt mycket till innan man får en kille i vår ålder att låta tårarna forsera, hejdlöst, när någon ser.
Tillsammans skapade vi en väldigt laddad och mäktig stund.
Att se mina vänner sitta och gråta, att vandra från ansikte till ansikte i ringen och följa tårarna på deras kinder, det fick mig att inse vad jag har. Jag har någonting som är äkta och Vi har någonting som är starkt, vår gemenskap.

”Det är inte antalet dagar man får, som räknas, utan vad man gör med dem.”

Jag tänker inte hålla något tacktal här nere, men jag vill i alla fall säga dessa fyra bokstäver, i form av ett ord, till alla som var med på resan och gjorde den såhär speciell för mig, och jag vill också säga T A C K till alla sponsorer, som faktiskt gjorde det möjligt för oss att fara iväg. Jag tackar mina toppen-mentorer Mikael Gränsgärd och Linda Roswall och även alla de andra vuxna med er, har gjort ett fantastiskt jobb under resan.

Oförglömligt.

/Matilda.

Det är härligt  att få  ta del av alla elevers tankar både kring resans mål och sedan livet i stort. Men det mest positiva tycker jag är att få mötas som människor utan att vara i rollerna lärare – elev. Det har varit så kul att dela den här upplevelsen med er alla. Tänk att få se Micke B, Emilia, Ta och er alla andra dansa folkdans, höra Emmas början på stand-up karriären, beundra flygande män på torget och hitta borttappade plånböcker…. inte illa.

PS: Tror ni inte att vi hörde er när ni smög på natten…

Den här resan har varit väldigt bra. Jag vela egentligen inte åka med när vi började samla in pengar. För alla sa att jag inte skulle klara av de. Men jag ångrade mig och följde med. För de finns ju nästan inget bättre än att åka lite längre bort än Stockholm med klassen/9an!

Alla trodde att jag skulle bryta ihop vid Auschwits. Men så blev de ju inte. Jag klarade mig ganska bra. De var lite för mycket tankar i huvudet när man fick veta allt . Och mamma berättade dagen efter att hon sett ett släktnamn på ett av korten på ss-soldaterna.. Vilket var lite chockande för mig.

På kvällen efter saltgruvan hade hela klassen möte. Jag missade ungefär hela för jag var på massage. Och när jag kom dit så var alla full i gråt. Jag satte mig ner och såg allihopa gråta, så de blev samma sak för mig. Så de var lite känsligt där ett tag.

Men annars har allt varit bra. Alla har sprungit runt i rummen och haft kul. Lite ont i fötterna efter vandringen i staden bara

Och nu är vi nästan hemma , så de blir skönt med påsklov och vila ut sig efter den här veckan , och man måste ju vila tills skolan börjar igen med. MVH Cecilia Wikblom

Sitter och försöker sammanfatta resan…inte lätt! Men vi har haft en helt underbar resa, trots det hemska vi sett. Innan jag åkte kändes det lite osäkert att åka iväg med 60 st 16-åringar, det är ett stort ansvar! Men årets 9-or infriade alla förväntningar, och skötte nästan allt helt perfekt! Vi har haft 5 intensiva dagar tillsammans, dag och natt (gäsp..). Visst har vi blivit hotade av polska polisen, ätit försenade mycket små måltider, väntat läääänge på 135 m djup på hissen, gråtit ikapp, men vi har klarat allt tillsammans! Tack alla som var med och även alla andra som gjorde resan möjlig!

Tjenare!
Nu sitter vi här i mörkret på bussen brevid vår busschaufför och rätt så taggade på att komma hem igen. Vi sitter nu och ser på småstadsliv i bussen och med en dålig natt humor kan man säga att det är rätt mycket skratt. Men jaja, vi ska väl berätta lite kort hur det har varit idag och under resan. Vi började resan med att fira Anna Nöjd på hennes födelsedag och drog senare vidare med bussen mot flygplatsen och flyget var då försenat. Men vi kom iväg till Polen. Hotellets gäster var väl inte dom gladaste på oss efter att vi haft en högljudd natt, och vi var inte direkt piggast på att sova heller. Men sen så har vi också varit i Auschwitch, det var en speciell känsla som man egentligen inte kan förklara. Man knappt förstå det även fast man nyss var där. Man förstod inte hur det kunde växa blommor och vara grönt på ett ställe där allt det där hade hänt. Trots det så hade vi också väldigt trevligt när vi gick på stan och åkte till saltgruvan. Sen har vi avslutat resan med att fira våran andra Anna Wihren på födelsedagen!
Denna resa är något vi verkligen kommer att minnas, och ett tack till alla som gjort detta möjligt, men nu kan vi inte vänta tills bussen har rullat fram till busshållsplatsen så man får åka hem. Haret så bra alla bloggläsare för det har vi!
/Mimmi&Vera

Då var vi på väg hem. Mätta och trötta. Det här har varit en resa. En speciell resa. Med mycket tårar och mycket skratt. Det vi gjorde i torsdags. Det var så, ja vad ska jag säga!? Det kändes så overkligt. Det kändes inte som att jag var där. Det kändes inte som att jag gick där. Gick där, där flera tusen människor dött. Dött pga att dom var judar. Dött pga att dom var handikappade. Dött pga att dom hade ”fel” ögon färg osv. För mig, så är varenda människa exakt värd lika mycket. Och för mig, så är det helt overkligt hur man kan behandla andra människor så fruktansvärt illa. När vi gick runt i alla block när vi var i koncentrationslägret så kändes det så himla konstigt. Som jag sa tidigare, jag var liksom inte där.. Det var som att gå på muséum. Allt var så rent. Så städat. Och det förstörde min bild lite. Jag var mer på muséum än på ett koncentrationsläger. Det gjorde att jag, inte reagerade riktigt på en gång. När vi gick runt i blocken. Så fanns det tavlor på väggarn. Tavlor som en fånge som överlevt målat. Och det var en tavla, en tavla som gjorde att jag rös i hela kroppen. Tavlan föreställde en soldat. En tysk soldat som drog ut en fånge. En judisk fånge. Han höll honom i armen. Fången var naken. Smal. Så fruktansvärt smal. Fången lutade sig mot soldaten för att kunna stå. Och just i det ögonblicket när mina ögon mötte den där tavlan, då stängde jag av. Då tog inte jag inte mer. Varför? Det vet jag inte. Men det var någonting med den där tavlan som fick mig att rysa. Kvällen, innan vi skulle åka till koncentrationslägret satt vi och pratade några stycken på mitt rum. Vi pratade om hur vi trodde att vi skulle uppleva det vi skulle se. Och innan vi började prata, innan vi kommit till Polen. Så hade jag trott eller rättare sagt mer besämt hur jag skulle reagera. Och när vi satt och prata, då kände jag att, nä jag måste ta det som det kommer. Och det gjorde jag verkligen. Nu sitter jag här, på ett buss säte. På väg hem. På väg hem som en ny Felicia. / Felicia

Emma leder en hysteriskt rolig talk show i bussen nu…

Hon e som småstadsliv del 5:)

Vi har landat och ätit å på max…
80 hungriga själar vräkte i sig mat och mättnaden har lagt sig:)
Nu följer bilder och blogg inlägg…

Idag ska vi åka hem, ska bli skönt att komma hem men tråkigt att åka från Polen/Krakow. Vi är trötta på salt och potatis för det har varit mycket av det, hoppas vi slipper det när vi kommer hem.  Det första som Putte ska göra i Sverige är att köpa glass och vi hoppas att det kommer gå bättre för honom att köpa glass den här gången. Vi hoppas att flygresan ska gå bra och att det inte blir några förseningar….Oj! Det blir potatis när vi kommer till Sverige, nämligen på Max. När vi kommer hem har vi påsklovet framför oss =).